Utan jämförelse är den vår största och längsta fest. Den är också omgiven av fler traditioner än någon annan högtid.

För de flesta sträcker sig julen från första Advent till, om inte ända till Påska, så till trettonhelgen eller tjugondag Knut. Däremellan finns många "delhelger" och speciella dagar med olika innebörd.

Att julafton är den dag så många julaktiviteter knyts till är en företeelse i bara i Norden. I andra kristna kulturer passerar julafton tämligen obemärkt. I till exempel de anglosaxiska länderna är det på natten till juldagen som tomten kommer och på juldagen man träffas och delar ut juklappar.

Forna tiders julfirande var omgärdat av symbolik, folktro och religion. Vid juletid låg allt arbete nere, förråden var fyllda och man tillät sig saker som man under resten av året inte hade möjlighet till. Man hade städat och skurat, tog julbad, klädde upp sig, åt och drack och djuren fick extra foder. Julfrid skulle råda, på sina håll gick man så långt att till exempel fågelsnaror sattes ur funktion.

På juldagsmorgonen gick man i julottan, även om långtifrån alla höll så hårt på det religiösa. Ofta blev det kappkörning hem från julottan med mer eller mindre beskänkta kuskar. Brännvin var flitigt förekommande, kanske för att hålla kylan i den ouppvärmda kyrkan stången. Resten av juldagen höll man sig stilla.

På Annandagen ställdes det till med upptåg. Staffansryttarna, som utgjordes av drängarna och bondsönerna, red runt och tiggde mat och dryck. Även i övrigt var det lek och stoj, ett slags lössläppthet inträdde efter ritualerna under de föregående dagarna.